RECENSION skriven av Anna Hallpers. Publicerad i Dalarnas spelmansblad nr 2010
Zorns guldmärke skulle kunna sägas vara folkmusikens svar på Rock n' roll Hall of Fame, det är inget man tävlar om, utan en utmärkelse som tilldelas de allra bästa spelmännen, ett slags lifetime achievement award. Sedan 1933 har 113 spelmän tilldelats guldmärket, och denna kväll har sju av dem samlats i Floda kyrka för en gemensam konsert.
Och det är stort. Biljetterna är slutsålda, och ytterligare ett tjugotal personer väntar utanför kyrkan i hopp om att det ska gå att klämma sig in ändå. Kvällssolen strålar in genom kyrkfönstren, och det vilar en smått religiöst dyrkande stämning över hela arrangemanget. Det är de största, de bästa vi ska få lyssna till. Skulle jag våga såga den här konserten ens om jag ville? Skulle jag någonsin våga visa mig i Bingsjö igen om jag gjorde det? Tveksamt. Lyckligtvis behövs det inte.
Första spelman ut är Ulf Störling, som presenteras som ”en främmande fågel”, då han är den enda i skaran som inte spelar dalalåtar. Han har istället rötterna i en hälsingetradition, och inleder med två vackra bollnäspolskor. Mellan de två första låtarna byter han helt sympatiskt plats i kyrkan, för att synas även för dem som råkat hamna på andra sidan av den ur arkitektursynpunkt nödvändiga, men ack så irriterande stenpelaren i mitten av första bänkraden.
Näst ut är Per-Olof Moll, som började lära sig särnalåtar av spelmannen Skår Arvid Olsson på 70-talet. Det finns något förtrollande ödsligt i musiken från norra Dalarna, något fjälltungt och urskogdjupt. Det enda som hörs förutom fioltonerna är det diskreta tretaktstrampet av hundratals fötter. Alla vill vi vara med, ändå.
Moll får sedan sällskap på scen av Kalle Almlöf, med sitt karakteristiskt luriga flin. De spelar ytterligare två särnalåtar tillsammans, och sedan bjuder Almlöf ensam på bland annat Sjungar Lars polska från Lima. Därefter säger han att näste spelman ”har gjort klockan jag har på väggen i köket”.
Han är dock mer känd för orsalåtar än klockor, Björn Ståbi. Han börjar med en vallåt, och lyckas även på fiol spela med all den luft som hörs i tonerna från ett kohorn. Per Gudmundson gör entré, med guldmärket på västen, och spelar två låtar tillsammans med Ståbi.
När han sedan ensam spelar en låt efter Ollas Per från Stumsnäs tänker jag att om detta är folkmusikens svar på Rock n' roll Hall of Fame, så måste Gudmundson vara folkmusikens svar på Eric Clapton. Han lyckas liksom Clapton få det att se nästan oförskämt lätt ut, och samtidigt får de båda sina instrument att sjunga på ett alldeles eget vis.
Per Gudmundson presenterar den näst siste spelmannen som en av sina tidigaste folkmusikidoler. Det är ingen mindre än Kungs Levi Nilsson från Siljansnäs. Han börjar med Barkbrödslåten efter Knis Karl, och övriga spelmän (som sitter uppradade vid koret) blundar andäktigt. När han sedan drar igång med egenkomponerad gånglåt spelar de övriga med, och det låter helt enkelt fantastiskt.
Och slutligen kommer han då, Pers Hans Olsson, tvåa efter Gud fader själv här i kyrkan. Han säger att det i hans familj funnits och finns spelmän i fyra generationer, och bevisar det genom att spela en skänklåt av sonen Alexander, en polska efter farfadern Pers Olle, och slutligen en polska av fadern Pers Erik. Andäktig tystnad råder. Ingen skulle någonsin ifrågasätta Pers Hans position som Den Bäste Av Alla.
Kan då dessa sju stjärnor samarbeta? Givetvis kan de det, vilket de bevisar i Skullbrädleken från Floda, vilken åtföljs av upprymda applåder och begäran om extranummer. Det blir två brudmarscher, Särna respektive Leksand, och under den senare marscherar de ut i sakristian. Konserten är precis så makalöst bra som vi alla väntat oss, och jag är övertygad om att Zorn applåderar i sin himmel.